Bloggen här är Kjell Sundbergs tankar efter tisdagens samtalskväll i IOGT-NTO:s lokal på Västerlånggatan. Använd gärna kommentarsfältet för att ge synpunkter och diskutera vidare. Utlagt av Carl Gustaf Olofsson.
Diskussionen igår präglades av en alltför ödmjuk inställning till filosofin. Och av att få hade läst Tulsas bok.
I Kalmar finns filosofin i kurskatalogen. Vi har en professor som jag gillar, Per Bauhn. Men du kan inte studera filosofi som eget ämne på Linnéuniversitetet i Kalmar. Filosofi ingår som delkurs i andra kurser. Jag läste förra hösten en kurs på 30 hp "
Internationella samhällsstudier", första året. Alltså en termin av ett program som utbildar folk som kanske kommer att jobba inom EU el.dyl. De av Bauhns studenter som kom till Adventskyrkan när han var där och pratade om lidandet den 16 oktober gick det programmet. Jag tror Per Bauhn har kurser för lärare också. Alltså, vi ska inte lamslås av ordet filosofi och filosoficafé. Frågan är om vi vill ha sådana träffar som nämns i Tulsas bok? Jag är inte säker. Det var det ingen som var på mötet heller.
Vi hade mötet med Tulsa på Konstmuséet därför att det hade funnits info i SANS. Det var kul att få veta mer. Men vill vi driva filosoficaféer? Människor med allvarliga problem ska söka vård. Tulsas metod kan vara till för normalfungerande personer (neurotiker) för att diskutera en existentiell problematik. Tvåpersonsträffar kan inte vara vår grej. Tulsa berättar i boken om verksamhet i skola, fängelser och åldringsvården. En sympatisk metod. Men ska vi? Jag tänkte att möjligen det kunde vara något om vi vill ha en metod för arbete i POSAM-grupper. Sådana grupper som bildas i kommuner efter katastrofer typ Estonia, eller discotekbranden i Göteborg. Om vi ska kritisera att POSAM alltid bjuder in Svenska kyrkan så borde vi ha en annan idé. Filosofisk praxis kunde vara en sådan. Men då bör man ha egen praktik att visa på först. Är det värt att utbilda ledare i Tulsas metod för att konkurrera med Svenska kyrkan? Tror inte det.
Tulsa trycker på att man måste vara en god lyssnare och samtidigt ha litet kläm på argumentationsanalys och förstå vart argumenten kan bära hän. Där har man nytta av litet kunskap från filosofihistorian, men det är inte nödvändigt. Om man ska vara god lyssnare ska man inte ha egna stora behov av att positionera sig, eller visa att man representera något. Jag tror vi är alldeles för uppfyllda av att positionera oss just nu.
Det är mer lovande att fortsätta med egna träffar där folk tar med sig kompisar och vi breddar oss. Och att vi har inledare. Vi behöver träna oss mer i att presentera våra tankar litet mer sammanhängande. Annars blir det alltför mycket tyckande i stället för presentation.
Nästa steg borde vara att göra saker tillsammans med andra organisationer. Inte bara polariserande paneldebatter.
Erik frågade på mötet om vi hade förslag till ämnen för kommande samtalskvällar. Jag tror musik berör många. Det är positivt utåtriktande. Kring musik uppstår klädstilar, identitetssökande (Trondmans hemmaplan). Skolan är för många en tråkig förvaringsplats. För andra en plats att experimentera med sig själv i olika roller. Det kan nog vara ämnen för både polemik och samförstånd. Jag tror konfirmationsledarna har erfarenheter av gruppdynamik och att hålla tillbaka sina egna behov av att positionera sig själv och att lyfta fram andra. Erik verkade ha lust att åtminstone tala om musik. Musik är ju också något som kan gripa tag i en person. Liksom litteratur. Jag tänker på Dreyfus (intervjuad i Filosfiska rummet söndagen den 14 oktober) och något som griper, lyfter och i benådade ögonblick kan vara något mer än svett och idoldyrkan. Jag menar att musik, sport, film, litteratur kan innebära en känsla av lyft, flyt och vara besläktat med andlighet. Det är i så fall en poäng för Humanisternas positiva sida. Humanism är inte bara religionskritik.
Kjell Sundberg