Ingvar pläderade behovet av en specialdiciplin inom filosofin som reflekterar över våra existentiella frågor och behov när man tagit avsked från alla föreställningar om bortommänskliga krafter och makter. Men också för att reflektera över och kanske ta till vara de erfarenheter från de religiösa traditionerna som är oberoende av bortomvärldsliga förklaringar och föreställningar.
Ingvar förlade de idéhistoriska rötterna till beteckningen “ateismfilosofi” till filosofer som David Hume (1711-1776), Ludwig Feuerbach (1804-1872) och anarkisten Emma Goldman (1869-1940). I början presenterade han fyra sorters ateism utifrån begreppsparen tolerant – intolerant och etisk - nihilistisk. Den Humanistiska rörelsen placerade han i rutan för etisk-tolerant. Han poängterade att för Humanister kan flera former av ateism vara värre än vissa former av religion.
Sedan blev det korta utläggningar kring etik, helighet, ritualer för livets gräns- och tröskelsituationer, bön, bikt, förlåtelse, ånger, underkastelse, syndiga tankar, dödsbetraktelser, andlighet. Han tog avstamp från deras religiösa tolkningar och visade på hur det mesta av de erfarenheter och behov som dessa ord ringar in finns kvar för oss som inte längre tror på ett liv efter döden eller på några högre makter som har en avsikt och mening med våra liv.
Efter en halv timma kom Per Bauhn in som samtalspartner. Det blev mest en del frågor om förtydliganden. Men inget tungviktigt angrepp på det Ingvar Johansson hade formulerat.
En spännande detalj var att Ingvar Johansson också tog upp bönen som något som något autentiskt mänskligt som man kan ägna sig åt trots att man inte tror på några gudar. Och i frågestunden visade det sig att Per Bauhn i princip höll med. Detta som då kan tyckas irrationellt – och kanske är irrationellt – dvs att formulera en bön trots att man med sitt rationella jag avvisar alla föreställning om att man kan få hjälp utifrån är helt okej. Per Bauhn uttryckte sig till och med i ord som kunde tolkas som att han menade att kravet på fullständig rationalitet – gentemot sig själv eller andra – närmast var suspekt. Kanske är vi alltför fast i en kulturell föreställning om att bön, orden om hjälp och stöd som formuleras i svåra situationer, måste ha en “yttre” mottagare. Det är spännande och utmanande tankar. Kanske flummigt, kanske viktigt! Och det fick mig själv att ställa en fråga i början av frågestunden kring bönen som jag aldrig riktigt vågat ge mig på att skriva om. Det kanske börjar bli dags.
Det blev en spännande och stimuerande kväll. Det var ett stort ämnesområde som berördes. Och vi sniffade bara lite i utkanterna. Men det gav ändå tillräckligt mycket för att få näring att fundera vidare. Det var en som jag förstår till helt övervägande delen nöjd publik som lämnade konstmuseet kl 20.
En liten intressant detalj. Det visade sig att Ingvar Johansson är medlem i Humanisterna. Det fick jag veta först när jag mötte honom på Kalmar Central. Så detta arrangemang har rullat på sedan första kontakten i februari utan att någon av oss i styrelsen för Humanisterna Kalmar hade en aning om det. Jag borde nämnt denna lite fascinerande detalj i avslutningen.
Biblioteket på Kalmar konstmuseum är ett vackert rum. Den fantastiska utsikten med Kalmar sund i öster och Kalmar slott i söder ger en speciell ram. Vyn påminner om blodig historia och djup fiendskap mellan grannationer och att Blekinge, några mil söderut, inte alltid har varit svenskt. Men då också den hoppfulla påminnelsen om att oförsonlig fiendskap över tid kan övergå i sämja och samarbete.
Humanisterna Kalmar är glada över samarbetet med Kalmar Konstmuseum och museichefen Bengt Olof Johansson. Att museet generöst har bjöd alla deltagare att se pågående utställningar från kl 17 gav en fin extra touch åt arrangemanget.
Humanisterna Kalmars hoppas på fortsatt gott samarbete med Kalmar konstmuseum och ABF Östra Småland.
Sist en liten önskan till Kalmar kommun. Det blev efterhand besvärande med den dåliga luften i biblioteket. När jag dagen efter diskuterade detta med museichefen Bengt Olof Johansson sa han att det berodde på att kommunen bestämt att dra ner luftkonditionering till halv kapacitet efter kl 18. Och detta oberoende av vad för arrangemang man har. Energibesparingar är vällovligt. Men med modern data- och styrteknik borde det vara möjligt att lösa den här sortens problem på ett flexibelt sätt. Den här sortens lokaler är förstås till för att nyttjas till gagn för Kalmar kommuns invånare.
 |
| Fullsatt i Kalmar konstmuseums biblotek |
Sedan blev det korta utläggningar kring etik, helighet, ritualer för livets gräns- och tröskelsituationer, bön, bikt, förlåtelse, ånger, underkastelse, syndiga tankar, dödsbetraktelser, andlighet. Han tog avstamp från deras religiösa tolkningar och visade på hur det mesta av de erfarenheter och behov som dessa ord ringar in finns kvar för oss som inte längre tror på ett liv efter döden eller på några högre makter som har en avsikt och mening med våra liv.
Efter en halv timma kom Per Bauhn in som samtalspartner. Det blev mest en del frågor om förtydliganden. Men inget tungviktigt angrepp på det Ingvar Johansson hade formulerat.
En spännande detalj var att Ingvar Johansson också tog upp bönen som något som något autentiskt mänskligt som man kan ägna sig åt trots att man inte tror på några gudar. Och i frågestunden visade det sig att Per Bauhn i princip höll med. Detta som då kan tyckas irrationellt – och kanske är irrationellt – dvs att formulera en bön trots att man med sitt rationella jag avvisar alla föreställning om att man kan få hjälp utifrån är helt okej. Per Bauhn uttryckte sig till och med i ord som kunde tolkas som att han menade att kravet på fullständig rationalitet – gentemot sig själv eller andra – närmast var suspekt. Kanske är vi alltför fast i en kulturell föreställning om att bön, orden om hjälp och stöd som formuleras i svåra situationer, måste ha en “yttre” mottagare. Det är spännande och utmanande tankar. Kanske flummigt, kanske viktigt! Och det fick mig själv att ställa en fråga i början av frågestunden kring bönen som jag aldrig riktigt vågat ge mig på att skriva om. Det kanske börjar bli dags.
 |
| Per Bauhn och Ingvar Johansson under frågestunden. |
Det blev en spännande och stimuerande kväll. Det var ett stort ämnesområde som berördes. Och vi sniffade bara lite i utkanterna. Men det gav ändå tillräckligt mycket för att få näring att fundera vidare. Det var en som jag förstår till helt övervägande delen nöjd publik som lämnade konstmuseet kl 20.
En liten intressant detalj. Det visade sig att Ingvar Johansson är medlem i Humanisterna. Det fick jag veta först när jag mötte honom på Kalmar Central. Så detta arrangemang har rullat på sedan första kontakten i februari utan att någon av oss i styrelsen för Humanisterna Kalmar hade en aning om det. Jag borde nämnt denna lite fascinerande detalj i avslutningen.
Biblioteket på Kalmar konstmuseum är ett vackert rum. Den fantastiska utsikten med Kalmar sund i öster och Kalmar slott i söder ger en speciell ram. Vyn påminner om blodig historia och djup fiendskap mellan grannationer och att Blekinge, några mil söderut, inte alltid har varit svenskt. Men då också den hoppfulla påminnelsen om att oförsonlig fiendskap över tid kan övergå i sämja och samarbete.
Humanisterna Kalmar är glada över samarbetet med Kalmar Konstmuseum och museichefen Bengt Olof Johansson. Att museet generöst har bjöd alla deltagare att se pågående utställningar från kl 17 gav en fin extra touch åt arrangemanget.
Humanisterna Kalmars hoppas på fortsatt gott samarbete med Kalmar konstmuseum och ABF Östra Småland.
Sist en liten önskan till Kalmar kommun. Det blev efterhand besvärande med den dåliga luften i biblioteket. När jag dagen efter diskuterade detta med museichefen Bengt Olof Johansson sa han att det berodde på att kommunen bestämt att dra ner luftkonditionering till halv kapacitet efter kl 18. Och detta oberoende av vad för arrangemang man har. Energibesparingar är vällovligt. Men med modern data- och styrteknik borde det vara möjligt att lösa den här sortens problem på ett flexibelt sätt. Den här sortens lokaler är förstås till för att nyttjas till gagn för Kalmar kommuns invånare.
Hela arrangemanget videofilmades. Det dröjer cirka en vecka innan den finns på plats på YouTube. Den kommer då att länkas här på bloggen under fliken "Video".
Länk direkt: https://www.youtube.com/watch?v=EpT2wbVTsnQ
PS. Jag passar på att avsluta med att nämna att min bearbetning av begreppet “sekulär andlighet” fick några uppskattande ord av Ingvar Johansson under föredraget när han just pratade om andlighet – och sekulär andlighet. Jag glömde bort att i min avlutning nämna att han syftade på det föredrag jag höll i Stockholm i mars i Stockholmshumanisternas regi och som han hade sett på YouTube. Man hittar länk till videon via bloggen Humanisterna Kalmar, fliken “Video” och där videon “Sekulär andlighet – finns den?”. DS.
Länk direkt: https://www.youtube.com/watch?v=EpT2wbVTsnQ
PS. Jag passar på att avsluta med att nämna att min bearbetning av begreppet “sekulär andlighet” fick några uppskattande ord av Ingvar Johansson under föredraget när han just pratade om andlighet – och sekulär andlighet. Jag glömde bort att i min avlutning nämna att han syftade på det föredrag jag höll i Stockholm i mars i Stockholmshumanisternas regi och som han hade sett på YouTube. Man hittar länk till videon via bloggen Humanisterna Kalmar, fliken “Video” och där videon “Sekulär andlighet – finns den?”. DS.
Foto: Henrik Brosenius
Text: Carl Gustaf Olofsson
Trevligt referat!
SvaraRaderaJag fått nedanstående i ett mail från Per Bauhn. Han tycker att det är motiverat med en reservation och ett förtydligande visavi en formulering i mitt bloggreportage. Jag fått hans tillstånd att lägga ut det i kommentarsfältet. Per har inget internetkonto som accepteras av kommentarsfunktionen. Därför gör vi så här.”
SvaraRadera“Först ett tack till Humanisterna Kalmar för en trevlig och livlig sammankomst. Tack även för blogginlägget med tillhörande fotografier. Jag har dock en synpunkt på följande mening: 'Per Bauhn uttryckte sig till och med i ord som kunde tolkas som att han menade att kravet på fullständig rationalitet – gentemot sig själv eller andra – närmast var suspekt.'
Jag skulle inte säga att kravet på fullständig rationalitet är suspekt (jag tror inte att de som framför det har någon skum dold agenda), men jag tror att det är orealistiskt. Och en rationell människa bör undvika att ställa orealistiska krav på sig själv och andra. Som min gamle mentor Alan Gewirth i Chicago en gång uttryckte det, den rationella människan bör vara medveten om att hon inte alltid är rationell. Och, skulle jag vilja tillägga, inte vara orealistiskt krävande mot sig själv eller andra. Rationaliteten må ålägga oss att ha en världsbild som är förenlig med fakta och logik. Men den måste också medge utrymme för fantasi och ett visst mått av verklighetsflykt, där vi ibland tillåter oss att agera som om det overkliga vore verkligt. Så länge vi är kapabla att skilja mellan verkligheten och verklighetsflykten, så är detta inget problem för rationaliteten.
Om man kan suggerera lindring för sig själv genom att be, så varför inte, så länge man på ett annat plan är medveten om att det man ber till inte finns. Det är ur rationalitetssynpunkt inte värre än att berätta sagor för barn eller att själv, på biografen eller i bästa läsfåtöljen, konsumera en helt påhittad historia, som man lever sig in i och som ger spänning eller avkoppling för stunden, utan att man för den skull tror att historien är sann. Ett realistiskt rationalitetskrav ser inte människor som irrationella bara för att de använder sin fantasi eller föreställningsförmåga till att suggerera sig själva. Om de däremot gör gällande att guden som de ber till, eller de fiktiva äventyrshjältarna som ger dem spänning, verkligen existerar, så har vi förvisso ett rationalitetsproblem. Och om självsuggereringen resulterar i att man viglar upp sig till att begå övergrepp mot andra, så har vi dessutom ett moraliskt problem.
Men man får inte driva rationalitetskravet därhän att människor avfärdas som irrationella bara för att de ber, eller talar till sina sedan längre döda föräldrar, eller agerar tomte på julafton, eller underhåller sina barn med skrönor om att de har varit pirater och har en guldskatt nedgrävd i Karibien. Vi bör alltså (om vi vill göra anspråk på att vara just rationella) skilja mellan, å ena sidan, ett terapeutiskt bruk av den egna fantasin, till tröst och glädje för sig själv eller för andra, och, å andra sidan, utsagor om vad som är sant och existerar i verkligheten. Annars hamnar man lätt i en puritanism av det slag som förr brukade utmärka vissa grupper av religiöst fromma, som såg det som synd att skriva och läsa romaner, eftersom de ju handlade om påhittade händelser och personer, och i dessa frommas endimensionella värld kunde detta bara rubriceras som lögn och osanning. Men liksom dikt inte måste ses som lögn, så måste inte heller suggestion och fantasi nödvändigtvis klassas som irrationalitet.
Per Bauhn"
Jag har gjort tre försök att ta bort den raka högermarginalen på Per Bauhns kommentar. Trots vägen över Anteckningar och .txt har jag inte lyckats. Det är irriterande att texten går ut i kanten. Men alla text är med, så det får duga så länge.
SvaraRadera