Humanism kontra religiöst politiskt ledarskap

Humanismen sätter människan existentiella villkor i första rummet samt styrs av en världsbild som bygger på kunskap grundad i vetenskapliga metoder och resultat. Humanistisk etik utgår från mänskliga erfarenheter, önskemål, behov och värderingar. Vi bedömer dem utifrån deras följder för mänsklig lycka, välfärd och social rättvisa. Det är sant att vi sätter detta perspektiv i förgrunden och det är därför vi kallar oss just ”humanister”. Vår eventuella avsaknad av en gudstro är sekundärt och underordnat och därför heter vi inte heller Ateistiska föreningen. Nu när kyrkan teologiskt avskaffat både helvetet och djävulen vågar kanske fler att öppet försvara och stå även för denna livshållning.. Vad finns det kvar att frukta?

Det är allt mer uppenbart att det behövs de som försvarar humanismens värden och som samtidigt tjänar som en stark motreaktion till de politiska ambitioner man anar i botten på religiösa argumentationen och framstötarna på den politiska arenan. Det finns av historiska skäl naivt och primitivt söndagsskolkristna överallt bland oss människor och därmed också grupper och personer som vill utnyttja detta i sina maktpolitiska syften. De vill ersätta framstegstro med Gudstro och rationalitet med vidskeplighet och företräder en religion som konstant undviker utmaningen att hitta en mening med jordelivet och istället har skapat en utomjordisk paradisisk projektion där moral, konflikter, och lidande inte existerar.

Dessa ”synoder” och framför allt deras självutnämnda ”andliga ledare” strävar efter att ha kontroll över samhällets institutioner inklusive skolor och sedan vidare ända till nya EU-konstitutionen. Detta i en tid när människor blir mer och mer sekulariserade och många ser avkristnandet av Västeuropa som det största mänskliga framsteget som gjorts de senaste tusen åren. Sekulariseringen sprider sig i takt med att en efter en av de religiösa institutionerna mals sönder av trycket från förnuftet, logiken och den vetenskapliga kritiken.

Nu står flera kristna politiska propagandister kvar på den yttersta randen av mänskligt vetande och försöker mystifiera de okända vetenskapliga frågorna genom att införa idén om ”Intelligent design” i stället för ”evolutionistiskt nonsens” i våra skolor. Jag välkomnar den debatten från någon religiös företrädare som påstår sig vara intellektuellt hederlig. Den upphöjda, närmast aristokratiska självbild som vissa religiösa politiska företrädare är utrustade med lyser ofta igenom i argumentation och tar sig uttryck i att dom har personliga uppenbarelser från Gud, som främsta argument. Alla som påstår sig veta gudars vilja skall man betrakta med stor försiktighet. Dels med tanke på antalet gudar och dessutom med tanke på de olika viljor som kommer till uttryck.

”Människan tror det hon vill tro” och det gäller även begreppen ”Gud” och ”själen” och dess vara eller icke vara. Men att hävda att humanismens betoning av människovärdet, FN:s konventioner om mänskliga rättigheter och demokratins principer, är ”företeelser som saknar grund i en värld utan Gud” och är endast övertygelser och ”evolutionistiskt nonsens” som exempelvis krönikören och gästdebbatörern Christian Braw i BArrometern/OT hävdat, det stärker oss humanister och vår organisations sak. Det är inte ofta som kristenhetens mörkermän vågar stiga fram i offentlighetens ljus och avslöja sina innersta tankar. Jag tackar Braw för hans uppriktighet - den är avslöjande - och jag håller med om att han troligtvis skulle få ut mer av ett samtal med Nietzsche än med oss humanister. Där kunde de enas kring föraktet mot demokratiska jämlikhetsidéer och viljan att förkasta själva sanningen om den inte kan tjäna som medel att föra mänskligheten till dess högsta grad av ”förbättring” eller kulturnivå.



Stefan Windh.